Really have to say...
Finns det någon i denna värld som för en enda sekund har förmågan att tänka på någon annan än sig själv? Utan att vara vare sig kaxig eller självgod kan jag säga att jag hör till den uppenbarliga lilla skaran. Och det börjar bara kännas mer och mer otacksamt måste jag säga. Inte ens den minsta lilla sak eller ansträngning kan man unna någon annan.
Ja, jag ska vara ärlig. Jag menar mig just nu. I det stora hela stör jag mig på att många är på tok för egocentrerade, förvisso, men just nu är jag förbannad för min egen skull.
Jag är en sån person som alltid ställer upp. Villkorslöst. Fixar, ordnar, flyttar om, pusslar. Många gånger tvingad att ändra det jag själv hade tänkt. Men sådan är jag, har alltid varit och kommer alltid att vara. Bjuder ut allt av mig själv och mer därtill för mina medmänniskor för att jag tycker om det och har värderingarna att generösitet, hjälpsamhet och att vara snäll alltid är uppskattat.
Men nu börjar det vara nog.
Man kan inte bara ge och ge och ge utan att få tillbaka. Det fungerar inte så, till slut finns inget mer att ge om det inte fylls på. Alla människor behöver få känna uppskattning, även den som inget verkar behöva eller vilja ha. Speciellt den personen behöver uppskattning skulle jag vilja säga.
Jag menar inte på något sätt att hela mänskligheten är ond och självisk eller att alla människor måste fungera och vara som jag, men jag vill belysa att till slut orkar man inte mera. Till slut orkar man inte vara den som alltid ställer upp trots att man av hela sitt hjärta vill. Fysiskt märks det inte, men psykiskt, känslomässigt är man totalt utmattad. Det finns inget kvar att ge längre.
Jag vill inte hamna där. Jag vill inte bli så utmattad att jag inte orkar ge längre. Och jag orkar inte heller med hur jag själv blir i det läget. Då man inte orkar vara glad och uppåt, se positivt på saker eller ha viljan att göra något. Då man bara känner sig ledsen och ensam. Och det är så långt ifrån vad jag vill vara, så snälla hjälp mig att inte hamna där.
Jag tycker om att ge, det är att vara jag. Ta inte det ifrån mig. Låt mig inte göra det. Så om jag nu får be er om en sak, tänk på det här. Jag begär inte att ni ska servera världen åt mig på ett silverfat eller kastar er ner vid mina fötter, utan tro mig då jag säger att jag blir glad för det lilla.
Till mina underbara vänner som är mitt allt och som jag hoppas kan acceptera att jag stampar lite med foten.
Ni betyder verkligen allt för mig, utan er är jag ingenting. <3
Ja, jag ska vara ärlig. Jag menar mig just nu. I det stora hela stör jag mig på att många är på tok för egocentrerade, förvisso, men just nu är jag förbannad för min egen skull.
Jag är en sån person som alltid ställer upp. Villkorslöst. Fixar, ordnar, flyttar om, pusslar. Många gånger tvingad att ändra det jag själv hade tänkt. Men sådan är jag, har alltid varit och kommer alltid att vara. Bjuder ut allt av mig själv och mer därtill för mina medmänniskor för att jag tycker om det och har värderingarna att generösitet, hjälpsamhet och att vara snäll alltid är uppskattat.
Men nu börjar det vara nog.
Man kan inte bara ge och ge och ge utan att få tillbaka. Det fungerar inte så, till slut finns inget mer att ge om det inte fylls på. Alla människor behöver få känna uppskattning, även den som inget verkar behöva eller vilja ha. Speciellt den personen behöver uppskattning skulle jag vilja säga.
Jag menar inte på något sätt att hela mänskligheten är ond och självisk eller att alla människor måste fungera och vara som jag, men jag vill belysa att till slut orkar man inte mera. Till slut orkar man inte vara den som alltid ställer upp trots att man av hela sitt hjärta vill. Fysiskt märks det inte, men psykiskt, känslomässigt är man totalt utmattad. Det finns inget kvar att ge längre.
Jag vill inte hamna där. Jag vill inte bli så utmattad att jag inte orkar ge längre. Och jag orkar inte heller med hur jag själv blir i det läget. Då man inte orkar vara glad och uppåt, se positivt på saker eller ha viljan att göra något. Då man bara känner sig ledsen och ensam. Och det är så långt ifrån vad jag vill vara, så snälla hjälp mig att inte hamna där.
Jag tycker om att ge, det är att vara jag. Ta inte det ifrån mig. Låt mig inte göra det. Så om jag nu får be er om en sak, tänk på det här. Jag begär inte att ni ska servera världen åt mig på ett silverfat eller kastar er ner vid mina fötter, utan tro mig då jag säger att jag blir glad för det lilla.
Till mina underbara vänner som är mitt allt och som jag hoppas kan acceptera att jag stampar lite med foten.
Ni betyder verkligen allt för mig, utan er är jag ingenting. <3
Kommentarer
Trackback
