Really to much to handle
"Helgen" över, och det känns väl rätt okej ändå. Har fått ganska mycket gjort, sytt mest. Så de går framåt, men 10 dagar till premiär... UVVA. Det är LÅNG väg kvar och en hård vecka framöver med långa dagar... :S
Det känns ganska rörigt för tillfället. De närmsta två veckorna är Gökboet nonstop, med typ massa saker att göra och tänka på och då ska Erik dessutom susa runt i skallen på mig för jämnan. Fattar verkligen inte hur jag ska göra med det där.
Vi är ju kompisar, jättebra kompisar. Han (och Gos <3) är mina bästa killkompisar som jag känner att jag kan prata med och berätta saker för som ingen annan vet liksom. Och jag tycker så otroligt mycket om honom. Men nånstans är det som om det "fysiska" fattas lite grann. Attraktionen och "suget " eller "elektriciteten" som man kan känna finns inte där. Svårt att förklara, men jag kan känna "åh vad mysigt de skulle vara att skeda lite" eller typ gosa bara för att det är just mysigt liksom, men de vågar jag inte säga. Vad gör jag om han inte alls vill det eller inte alls skulle tycka de vore mysigt? Och jag älskade sist vi var på dans, då höll vi om varandra hårt och massa jättemys verkligen, och det påverkade mig jättestarkt då han dansade med någon annan, nästan som om jag blev lite svartsjuk, det kändes som han övergav mig. Och eftersom jag känner så när vi ändå tar i varann undrar jag vad det betyder. Tycker jag om honom mer än som en vän? Eller?!
Kan kompiskänslorna utvecklas till kärlek? Och hur vet man om de har gjort det? Och vad gör jag om han inte känner likadant då jag väl frågar honom? Då skulle vi knappast kunna få tillbaka de vi nu har. Kan man vara bara kompisar med "mysförmåner", typ skeda och spontankramas? Är det konstigt? Skulle sinnet få ro då?
JAG VET VERKLIGEN INTE HUR JAG SKA GÖRA?!! Kan inte uthärda ovissheten som råder nu heller så mycket längre för det känns som om det äter mig inifrån. Sakta men säkert... Måste ju berätta, men som jag sagt tidigare, är livrädd att mista honom! :( Han får mig att må bra och gör mig glad, såna vänner vill man inte förlora! Och med mista menar jag mista den fina relation vi har nu och att vi typ skulle bli stela och obekväma runt varann, de vore fruktansvärt. :(
Nej, ack den som slapp känsloförvirringen... Det är synd om människorna.
Frida, kom hem från Indien snart, behöver dig här! :'( <3
Nu har jag öst ur mig mina känslor tillräckligt länge. Ska sova nu så man orkar med morgondagen. Men ha de bra allihop. PoK!
Det känns ganska rörigt för tillfället. De närmsta två veckorna är Gökboet nonstop, med typ massa saker att göra och tänka på och då ska Erik dessutom susa runt i skallen på mig för jämnan. Fattar verkligen inte hur jag ska göra med det där.
Vi är ju kompisar, jättebra kompisar. Han (och Gos <3) är mina bästa killkompisar som jag känner att jag kan prata med och berätta saker för som ingen annan vet liksom. Och jag tycker så otroligt mycket om honom. Men nånstans är det som om det "fysiska" fattas lite grann. Attraktionen och "suget " eller "elektriciteten" som man kan känna finns inte där. Svårt att förklara, men jag kan känna "åh vad mysigt de skulle vara att skeda lite" eller typ gosa bara för att det är just mysigt liksom, men de vågar jag inte säga. Vad gör jag om han inte alls vill det eller inte alls skulle tycka de vore mysigt? Och jag älskade sist vi var på dans, då höll vi om varandra hårt och massa jättemys verkligen, och det påverkade mig jättestarkt då han dansade med någon annan, nästan som om jag blev lite svartsjuk, det kändes som han övergav mig. Och eftersom jag känner så när vi ändå tar i varann undrar jag vad det betyder. Tycker jag om honom mer än som en vän? Eller?!
Kan kompiskänslorna utvecklas till kärlek? Och hur vet man om de har gjort det? Och vad gör jag om han inte känner likadant då jag väl frågar honom? Då skulle vi knappast kunna få tillbaka de vi nu har. Kan man vara bara kompisar med "mysförmåner", typ skeda och spontankramas? Är det konstigt? Skulle sinnet få ro då?
JAG VET VERKLIGEN INTE HUR JAG SKA GÖRA?!! Kan inte uthärda ovissheten som råder nu heller så mycket längre för det känns som om det äter mig inifrån. Sakta men säkert... Måste ju berätta, men som jag sagt tidigare, är livrädd att mista honom! :( Han får mig att må bra och gör mig glad, såna vänner vill man inte förlora! Och med mista menar jag mista den fina relation vi har nu och att vi typ skulle bli stela och obekväma runt varann, de vore fruktansvärt. :(
Nej, ack den som slapp känsloförvirringen... Det är synd om människorna.
Frida, kom hem från Indien snart, behöver dig här! :'( <3
Nu har jag öst ur mig mina känslor tillräckligt länge. Ska sova nu så man orkar med morgondagen. Men ha de bra allihop. PoK!
Kommentarer
Trackback
